Biografi

Virtuost, lekfullt och inlevelsefullt – epitet som ofta tillskrivs Andreas Hellkvists framträdanden vid Hammondorgeln. Utifrån hans musikaliska rötter i souljazztradtionen har han utvecklat en egen stil. Med två händer på manualerna och en unik groove i vänsterfoten utnyttjar han Hammond B3-orgeln fulla potential.

Andreas upptäckte Hammondorgeln i sina sena tonår på 90-talet då orgeljazz hade en renässans. Han bestämde sig då för att fokusera helt på instrumentet, att lära sig det utan och innan och att använda det fullt ut. 60-talets orgelbaserade soul jazz var den första inspirationen och kan fortfarande höras i hans spel. Men hans nuvarande stil speglar en betydligt större spektrum av influenser. De senaste 20 åren har han spelat i en rad olika band och konstellationer, mestadels jazz och blues. Även då han är inte är soloartist tenderar hans eskapader vid orgeln ofta att stjäla showen.

2016 kom hans första soloalbum, “Finally!”. Den visar tydligt var han är på väg med att utveckla sin egen stil och sitt sätt att utforska instrumentet. Albumet består nästan bara (alla utom en) av egna låtar och innehåller en stilistisk bredd med råsvängig shuffle, groovy beats, gospel och en del med folkliknande toner. Man hör tydligt rötterna till musiken men också sånt som är unikt för Andreas stil.

Hans andra skiva Becoming (2019) är en uppenbar fortsättning på den väg han tagit med sin egen musik, genom att utforska sound, stil och potentialen i orgeltrioformatet och Hammond B3-orgeln.

Han ses regelbundet på jazz, blues och gospelscener runtom i landet med olika konstellationer. Största publiken har han dock fått på nätet, framförallt youtube, där hans klipp, ofta då han sitter ensam vid orgeln, fått stor spridning internationellt. Tidigare i år gjorde han sina första konserter i USA, just tack vare dessa klipp. Han finns också, som enda svensk, listad som Hammond artist på Hammond Organ USA. Flera andra internationella samarbeten har också tidigare kommit till på samma väg.

Hans stil väcker häpnad och beundran, både hos publik, kollegor och recensenter. Dels med den rent tekniska behärskningen av instrumentet – där många fascineras över hur händerna hanterar manualer och reglage och hur vänsterfoten nästan dansar fram över pedalerna. Dels med spelglädjen, spontaniteten och inlevelsen som gör framträdandet även till en visuell upplevelse. Få som sett honom på en konsert går oberörda därifrån.